Klimatsmartare kött
Vad vi gör

Kolinlagring i marken maximeras för ett minskat klimatavtryck

En av de viktigaste nyttorna köttproduktion kan bidra med är kolinlagring i mark. Det handlar helt enkelt om att binda mer kol i marken, så att inte lika mycket hamnar i atmosfären. Idisslare som betar gräs gör att marken binder större mängder kol. Odling av vall och spridning av stallgödsel likaså. I vissa scenarier kan en köttproducerande gård binda lika mycket kol varje år som släpps ut från själva produktionen.

Hur uppnår vi lägre klimatavtryck?

Viktigt att komma ihåg:
Vissa åtgärder kan alla gårdar genomföra och är därför obligatoriska (markerade med symbolen ). Andra åtgärder passar inte alla gårdars produktionssystem och är därför frivilliga (markerade med symbolen ).

Egen vallodling.

Nedbrukning av biokol.

Odling av fång- och mellangrödor.

Restaurering av våtmarker som tidigare dikats ur.

Spridning av fastgödsel eller biogödsel på odlingsmark.

Upprätthållande av betesmark eller slåtteräng.

Köttproduktion kan bidra till ökad kolinlagring

Mark lagrar kol i olika mängd beroende på hur marken sköts och vilka jordbruksmetoder som används. Ju mer marken ligger bar, desto mer kol frigörs i atmosfären. Ju mindre kol i marken, desto lägre mullhalt. Jorden riskerar att utarmas och får sämre kvalitet. Mark som betas över lång tid bygger upp ett kollager, och när marken är mättad bibehålls kollagret så länge marken fortfarande betas. Även vid odling av vall (som används som foder) byggs kollager upp och mullhalten förbättras eftersom man inte plöjer åkrarna under åren av vallodling utan låter rotsystemen växa sig stora.

Ett viktigt sätt att minska klimatavtrycket från köttproduktion är att bidra till ökad eller bibehållen kolinlagring i mark. De gårdar som arbetar med följande åtgärder får en tumme upp per genomförd åtgärd:

  • När man sprider fast gödsel eller biogödsel på odlingsmark tillförs kväve, vilket ökar kolinlagringen.
  • Genom att upprätthålla betesmark eller slåtteräng bibehåller man kollager i marken. När åkermark omvandlas till betesmark lagras ca 400 kg kol per hektar varje år under åtminstone 30 år. Det innebär att betesmark som har betats under många år innehåller ett stort kolförråd. Även om marken är mättad med kol och kollagret i sig inte ökar, finns ett stort värde att säkerställa att kolförrådet finns kvar i marken.
  • Den största delen av fodret som ges till kor och får är gräs, klöver och baljväxter, vilket kallas för vall. Vallen odlas ibland på mark som inte är tillräckligt bördig för att kunna odla andra grödor. Men vall är också en viktig växelgröda på åkermark där spannmål odlas. När man gör ett avbrott och odlar vall får jorden vila och mullhalten ökar, vilket ger bättre jordkvalitet. Ofta odlas vall under flera år på samma mark och under den tiden växer rotsystemen sig starka vilket ökar kolinlagringen.
  • En åker som inte är beväxt släpper ifrån sig växthusgaser. Man räknar med att marken förlorar 100 kg kol per hektar och år om jorden hålls bar efter att man skördat till exempel en ett-årig gröda. Genom att odla fång- och mellangrödor efter att man skördat en ettårig gröda, undviker man att marken är bar och minskar utsläppen av växthusgaser. Tack vare rotsystemen ökar dessutom kolinlagringen.
  • Biokol kan produceras från t.ex. jordbruksavfall, trädgårdsavfall eller gödsel. Om man gräver ner biokol i marken ökar jordens förmåga att bibehålla fukt och biokolet kan också öka näringsupptaget i jorden under lång tid. Biokolet fungerar som en buffert i marken samtidigt som strukturen är uppbyggt av stabila kolföreningar som mineraliseras mycket långsamt i marken. Det betyder att man lagrar kol under lång tid i marken genom att tillföra biokol, samtidigt som man förbättrar jordens kvalitet.
  • Tidigare var det vanligt att dika ut våtmarker för att skapa åkermark i Sverige. Detta har skapat mulljordar som innehåller mycket organiskt material och därför släpper ifrån sig mycket lustgas när jorden odlas. Ett effektivt sätt att minska klimatgasutsläppet ifrån mulljordar är att restaurera våtmarken och på så sätt avstanna nedbrytningen av mullen.